Don´t go breaking my heart
.
Dagens låt:Movits! – Swing för hyresgästföreningen
Hur mycket ska man tillåta egentligen?
När man är i en "lägre position" i samhället, där man kanske inte är chef/högre uppsatt person utan en vanlig anställd/människa så är det ju väldigt lätt att hamna i skottzonen eller att bli trampad på. Man kanske får ut för saker man egentligen inte har orsakat själv osv, och det är ju inte så lätt att försvara sig då eller säga emot eftersom man är så känslig själv för att bli nertrampad ännu längre.
Jag har en tendens till att vara för snäll. Och med det menar jag att vara för snäll mot andra så jag istället blir dum emot mig själv i längden. Genom åren har man ju såklart "förbättrats" av erfarenhet och blivit lite mer hårdhudad iallafall när det kommer till att säga ifrån osv. Men det sitter fortfarande i att jag ibland har väldigt svårt att säga emot och att låta mig själv tryckas ner. Det är ju de- vart går egentligen den där fina gränsen med att vara snäll till att bli trampad på? Jag får faktiskt påminna mig själv ibland t.ex när jag är i ett sånt läge, t.ex att behöva säga ifrån- att jag säger till mig själv typ "Nej Ellinor, nu räcker det med det snälla" och då vänder det faktiskt i huvudet och jag slutar vara rädd för vad den andra personen ska tycka om mig och då kan jag försvara mig/säga ifrån, och då känns det ju genast mycket skönare för mig och min självkänsla.
(Minilektion i skillnaden mellan självkänsla och självförtroende: I det korta kan man säga att ju bättre självförtroend eman har desto sämre självkänsla har man- i de flesta fallen. Självkänslan har med "det inre" att göra- vad man Egentligen känner om sig själv och självfötroendet är mer ytligt)
Jag tycker det är väldigt jobbigt iallafall, allra helst när jag är en person som inte vill bli trampad på men kan bli det i allafall. Men sen är det ju så att jag tar ju inte hur mycket som helst heller som sagt. Folk kan verkligen underskatta en liten blond tjej som jag är, men blir jag tillräckligt mycket trampad på så kommer även min vassa sida fram.
Men som sagt det är en väldigt fin gräns där emellan att vara snäll och att tillslut ta skit, man får passa sig lite och tänka att man är faktiskt värd lika mycket som vem annan som helst. Man får lita på magkänslan helt enkelt och inte låta sig tryckas ned så man mår dåligt själv.
När man är i en "lägre position" i samhället, där man kanske inte är chef/högre uppsatt person utan en vanlig anställd/människa så är det ju väldigt lätt att hamna i skottzonen eller att bli trampad på. Man kanske får ut för saker man egentligen inte har orsakat själv osv, och det är ju inte så lätt att försvara sig då eller säga emot eftersom man är så känslig själv för att bli nertrampad ännu längre.
Jag har en tendens till att vara för snäll. Och med det menar jag att vara för snäll mot andra så jag istället blir dum emot mig själv i längden. Genom åren har man ju såklart "förbättrats" av erfarenhet och blivit lite mer hårdhudad iallafall när det kommer till att säga ifrån osv. Men det sitter fortfarande i att jag ibland har väldigt svårt att säga emot och att låta mig själv tryckas ner. Det är ju de- vart går egentligen den där fina gränsen med att vara snäll till att bli trampad på? Jag får faktiskt påminna mig själv ibland t.ex när jag är i ett sånt läge, t.ex att behöva säga ifrån- att jag säger till mig själv typ "Nej Ellinor, nu räcker det med det snälla" och då vänder det faktiskt i huvudet och jag slutar vara rädd för vad den andra personen ska tycka om mig och då kan jag försvara mig/säga ifrån, och då känns det ju genast mycket skönare för mig och min självkänsla.
(Minilektion i skillnaden mellan självkänsla och självförtroende: I det korta kan man säga att ju bättre självförtroend eman har desto sämre självkänsla har man- i de flesta fallen. Självkänslan har med "det inre" att göra- vad man Egentligen känner om sig själv och självfötroendet är mer ytligt)
Jag tycker det är väldigt jobbigt iallafall, allra helst när jag är en person som inte vill bli trampad på men kan bli det i allafall. Men sen är det ju så att jag tar ju inte hur mycket som helst heller som sagt. Folk kan verkligen underskatta en liten blond tjej som jag är, men blir jag tillräckligt mycket trampad på så kommer även min vassa sida fram.
Men som sagt det är en väldigt fin gräns där emellan att vara snäll och att tillslut ta skit, man får passa sig lite och tänka att man är faktiskt värd lika mycket som vem annan som helst. Man får lita på magkänslan helt enkelt och inte låta sig tryckas ned så man mår dåligt själv.
Kommentarer
Trackback
