Obladi oblada life goes on, brah!
.
Dagens låt:http://www.youtube.com/watch?v=pJhcGepfG04
(Obaldi oblada - The Beatles)
"En heeelt ny väärld, en plats jag inte trodde fanns" ^^
Idag fick jag fast anställning + heltidsjobb- så gissa vem som är glad?..... :D!
Japp, idag skrev jag på avtal för mitt barnflicks-jobb :) Det jag har kämpat för nu i mer än ca 2 månadader händer plötsligt "på riktigt", och det känns så bra att det är verkligen jag som har genomfört det. Visst har man fått hjälp på traven, men det är jag som har sprungit kors å tvärs i Sthlm på olika arbetsintervjuer sol som i regn, dyngsur, förkyld, svettig, frusen, stressad, vilsen, ensam och ap-trött med smärtor. Men de är ju värt det "sen". Om man inte vill fastna i en liten stad, som gör en olycklig i längden, så måste slänga sig ut, som jag, utan skyddsnät och bara gå efter ambitioner och drömmar istället för att sitta hemma hos föräldrarna, tycka synd om sig själv och vilja göra något, men inte göra något åt det. Det finns inga ursäkter för det. Jag var också den som satt hemma och orkade inte göra nått (, och tro mig jag är bland de mest hemmakäraste personer du kan hitta också). Jag var helt slut i somras efter gymnasiet kombinerat med sjukdomen, så medans kompisarna jobbade satt jag hemma och gjorde ingenting (men kände självklart pressen till att göra något för min egen skull), och "alla vuxna" tjatade mer och mer på att jag skulle försöka hitta jobb- i Söderhamn typ, skriva in mig på arbetsförmedlingen osv. Men jag kände inte alls för det. Jag ville gå min egna väg, och titta vem som har gjort det nu.. ;)
För en gångs skull känns det som att jag har gjort något själv med mitt liv, och det är ju de sköna. Man kan välja att vända upp å ner på sitt liv hur man vill, det är bara en själv som sätter gränser och man vet ju bäst själv vad man vill och inte. Så lyssna alltid på dig själv i slutändan.
Jag vill inte låta som nått jobb-helgon här, men jag vill bara inspirera dig som sitter i sitsen att du vill ha jobb, men gör inget åt de- precis som jag var innan jag verkligen tvingade mig själv till dehär fast jag var/är livrädd. Om man tvingar sig själv så kommer modet efter ett tag.
Jag har inte haft tur med att få jobb, som många "vuxna" skulle ha sagt att typ "ja du har tur att hitta jobb när det är så svårt för ungdomar idag", ne- för jag har kämpat för de. Precis som med allt annat i mitt liv har jag kämpat det till mig. Och jag vet att den karamellen- om att veta att jag har fått kämpa mycket för att få det jag vill ha- den livs-erfarenhetskaramellen kommer vara godast att suga på. ;)
Men än är det inte "slut" (de är ju egentligen bara början). Jag springer fortfarande kors å tvärs för att hitta extra-jobb för att få in så mycket lön som möjligt, kämpar för att hitta eget boende, och än är ju inte den största drömmen uppfylld heller- med musiken, så jag fortsätter att kämpa- och man ska vägra att ge upp när man följer hjärtat
"...the road is long, but in the end- the journey is the destination."
Japp, idag skrev jag på avtal för mitt barnflicks-jobb :) Det jag har kämpat för nu i mer än ca 2 månadader händer plötsligt "på riktigt", och det känns så bra att det är verkligen jag som har genomfört det. Visst har man fått hjälp på traven, men det är jag som har sprungit kors å tvärs i Sthlm på olika arbetsintervjuer sol som i regn, dyngsur, förkyld, svettig, frusen, stressad, vilsen, ensam och ap-trött med smärtor. Men de är ju värt det "sen". Om man inte vill fastna i en liten stad, som gör en olycklig i längden, så måste slänga sig ut, som jag, utan skyddsnät och bara gå efter ambitioner och drömmar istället för att sitta hemma hos föräldrarna, tycka synd om sig själv och vilja göra något, men inte göra något åt det. Det finns inga ursäkter för det. Jag var också den som satt hemma och orkade inte göra nått (, och tro mig jag är bland de mest hemmakäraste personer du kan hitta också). Jag var helt slut i somras efter gymnasiet kombinerat med sjukdomen, så medans kompisarna jobbade satt jag hemma och gjorde ingenting (men kände självklart pressen till att göra något för min egen skull), och "alla vuxna" tjatade mer och mer på att jag skulle försöka hitta jobb- i Söderhamn typ, skriva in mig på arbetsförmedlingen osv. Men jag kände inte alls för det. Jag ville gå min egna väg, och titta vem som har gjort det nu.. ;)
För en gångs skull känns det som att jag har gjort något själv med mitt liv, och det är ju de sköna. Man kan välja att vända upp å ner på sitt liv hur man vill, det är bara en själv som sätter gränser och man vet ju bäst själv vad man vill och inte. Så lyssna alltid på dig själv i slutändan.
Jag vill inte låta som nått jobb-helgon här, men jag vill bara inspirera dig som sitter i sitsen att du vill ha jobb, men gör inget åt de- precis som jag var innan jag verkligen tvingade mig själv till dehär fast jag var/är livrädd. Om man tvingar sig själv så kommer modet efter ett tag.
Jag har inte haft tur med att få jobb, som många "vuxna" skulle ha sagt att typ "ja du har tur att hitta jobb när det är så svårt för ungdomar idag", ne- för jag har kämpat för de. Precis som med allt annat i mitt liv har jag kämpat det till mig. Och jag vet att den karamellen- om att veta att jag har fått kämpa mycket för att få det jag vill ha- den livs-erfarenhetskaramellen kommer vara godast att suga på. ;)
Men än är det inte "slut" (de är ju egentligen bara början). Jag springer fortfarande kors å tvärs för att hitta extra-jobb för att få in så mycket lön som möjligt, kämpar för att hitta eget boende, och än är ju inte den största drömmen uppfylld heller- med musiken, så jag fortsätter att kämpa- och man ska vägra att ge upp när man följer hjärtat
"...the road is long, but in the end- the journey is the destination."
Kommentarer
Trackback
