Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen

Hejsan på er som läser och välkommen till min "huvud-blogg" som handlar om min sjukdoms-situation och om min vardag!

Nu har jag "åter-öppnat" min blogg igen efter att den har legat ouppdaterad väldigt länge, så inläggen här nedanför (förutom den alldeles nedanför som handlar om just mitt "blogg-ämne") är väldigt gamla och behöver inte läsas ^^
Iallafall, så tänkte jag att jag ska uppdatera här då och då om min sjukdom som jag har haft nu i ca 1 år och 6 månader. Min sjukdom som jag lider av kallas bl.a Kronisk urinvägsinfektion. Jag har alltså en ständig urinvägsinfektion som aldrig tar en paus, utan jag har ont hela tiden. Jag har såklart "bättre" dagar då smärtan inte är lika påfrestande, men de flesta dagarna är väldigt smärtosamma. Ni som har haft urinvägsinfektion kanske vet hur det känns, alltså det svider och tränger i urinvägarna/blåsan när man kissar men även hela tiden då man har just urinvägsinfektion. Så har jag haft nu, fast konstant då.
Anledningen till min kroniska urinvägsinfektion är att jag har problem med magen, alltså mycket magkatarr och stressmage m.m och med det att jag har problem med magen så skapas det "elaka" tarmbakterier som de kallas, i min mage. Sen har jag även ett väldigt dåligt immunförsvar (har haft det sen födseln) och då när dom där elaka tarmbakterierna går upp i mina urinvägar så kan inte min kropp "ta död" på dom där själv för att jag har just så dåligt immunförsvar, så då ligger dom där bakterierna kvar där och skapar alltså en konstant urinvägsinfektion. Jag äter antibiotika mot det (just nu äter jag två sorter, en förebyggande och en väldigt stark antibi.), och den är ju till för att hjälpa mitt immunförsvar att döda bakterierna, och för en stund så fungerar det ju, smärtan blir inte lika intensiv osv. men sen fortsätter det bara. Och jag äter mycket c-vitamin, jag dricker mycket vatten, tranbärsjuice osv. alltså jag gör allt "rätt" om man säger så, men det är som det är just nu bara. De goda nyheterna är att det här förmodligen kommer att växa bort. Jag kommer alltid att vara känslig i mina urinvägar, men det kommer nog att bli bättre, och det känns så bra att veta.
Men det slutar ju inte där, för av antibiotikan så får jag ju ännu sämre immunförsvar, jag blir trött, alltså väldigt trött både fysikt och mentalt, och orkar därför inte så mycket, jag blir också väldigt ofta sjuk/förkyld pga det. Jag har hamnat mycket efter i skolan, men det var värst de andra året på gymnasiet när sjukdomen "var som värst" bara därför man visste inte så mycket om den då, man hade inte fått mediciner anpassade ännu osv. Nu vet liksom lärarna om att jag är sjuk, jag lägger upp "planer" hur jag ska plugga, hur mycket jag orkar osv.
Jag har räknat ut för "kul" ;P att jag har ätit mer än ca 30 pencillin-kurer och därmed så har jag ätit över ca 400 pencillin-tabeller i mitt liv. Det låter inget roligt när man tänker på det, men det är liksom de enda som biter på bakterierna. Utan antibiotikan så skulle det inte gå helt enkelt.
Jag har funderat på och ska testa homopatmedicin åså. Det kanske fungerar, och då är det värt att testa :) Har testat mycket annat i natur-medicinväg och det skadar ju inte iallafall, så, ja :)
Det som håller mig uppe, alltså håller mig postiv och glad är musiken. Utan musik så skulle jag aldrig ha klarat mig, musiken är liksom hela min personlighet. Det är inte bara ett intresse, utan en passion som jag aldrig kommer kunna förklara med ord, musiken är liksom min religion, det heliga här i livet ;) Sen skulle jag inte ha klarat det heller utan min familj, pojkvännen Anton och mina vänner. Det finns gamla vänner som inte riktigt har förstått att jag har varit sjuk på riktigt (för med vissa är det så att om de inte syns på utsidan, så "finns det inte" liksom) och jag klandrar ingen, och jag är inte arg eller hatisk på/mot nån, men man har fått lärt sig lite vilka man kan luta sig emot och vilka man inte kan det på. Men man vet ju inte. Kanske dom också har förstått nu, och jag är inte den som är omöjlig, så det är nog inte försent än tror jag...
Jag försöker iallafall att göra det bästa av situationen. Jag försöker ha så mycket roligt som möjligt, och försöker att unna mig det bästa här i livet :)

Så nu vet ni, som inte visste så mycket om min situation, lite mer ;) Och jag har inte bestämt mig för att skriva om detta för att folk ska tycka synd om mig! Det är absolut inte poängen! Utan jag vill bara att folk ska få en insyn hur jag har det i min vardag, och det kanske finns någon där ute som har något liknande och då är det "skönt" eller hur man nu ska formulera det, att man inte är ensam åså.

Kram på er!