So you´re screwed up, but you´re gonna be ok
.
Dagens låt:Regina Spektor – Better
Kyla = smärta
Ja, nu är ju vintern här dårå, och jag tycker faktiskt om den. Det är fint med snö+ att de lyser upp, man får åka till fjälls och åka snowboard bl.a. osv. men sedan 4 år tillbaka så är det ju inte lika roligt längre för mig när det är kallt ute. Varför inte? Jo för min sjukdom blir dubbelt så mycket värre, och ju värre smärtan blir, desto mer tar det på mig både fysiskt och psykiskt. Jag blir mycket tröttare (som att det inte vore nog att man blir trött av att det är mörkt på vintern) både av smärtan, och av medicinerna jag är tvungen att ta (fast jag inte vill, för jag gillar inte vad antibiotikan gör mot kroppen i längden), och av medicinerna blir jag ju ännu tröttare pga bieffekterna, så det är en enda stor ond cirkel med det där. Jag blir på sämre humör av allt, vilket ju är det sista jag vill bli, för jag känner mig inte som mig själv när jag inte är glad, och det är bland det värsta med hela den här sjukdomsgrejen.
Och folk försöker ju ge en tips åså- typ med hur man kan göra för att det ska bli bättre- vilket man absolut inte ska bli sur/arg över att folk vill en väl, men när man har haft såhär i 4 år så har man haft tid att försöka med allt, alla drycker, vitaminer, varma kläder, allt bra man kan äta osv. Så när folk t.ex. säger "Du har väl långkalsonger på dig?" Eller "Du dricker väl C-vitamin och tranbärsjuice, för det är jättebra för urinvägsinfektion", jag försöker ju då svara på ett sånt artigt och snällt sätt som möjligt, men egentligen bubblar det i mig av frustration av att jag redan vet allt det där, och lite som att jag är redan "expert" på det. Men alltså jag vet ju att om man inte har som t.ex. min sjukdom själv så kan man inte sätta sig in i hur det är och inte heller fullt förstå, så att bli arg är ju helt fel, men det är bara svårt som sagt pga frustrationen.
Jag menar inte att klaga när jag skriver sånt här om min sjukdom, för jag vet att folk går igenom värre smärta åså, men det är bara skönt att få skriva om det.
Också tänker jag att tänk om det finns någon där ute med likande problem eller till och med samma sjukdom, då kanske dom blir hjälpta om dom ser det här, så jag försöker vara så osjälvisk som möjligt, för man måste ju vända allt jobbigt till det positiva. Det försöker i allafall jag göra så att man fortsätter vara positiv själv, för det är det enda sättet tror jag.
Östermalms torg, påväg till jobbet
Ja, nu är ju vintern här dårå, och jag tycker faktiskt om den. Det är fint med snö+ att de lyser upp, man får åka till fjälls och åka snowboard bl.a. osv. men sedan 4 år tillbaka så är det ju inte lika roligt längre för mig när det är kallt ute. Varför inte? Jo för min sjukdom blir dubbelt så mycket värre, och ju värre smärtan blir, desto mer tar det på mig både fysiskt och psykiskt. Jag blir mycket tröttare (som att det inte vore nog att man blir trött av att det är mörkt på vintern) både av smärtan, och av medicinerna jag är tvungen att ta (fast jag inte vill, för jag gillar inte vad antibiotikan gör mot kroppen i längden), och av medicinerna blir jag ju ännu tröttare pga bieffekterna, så det är en enda stor ond cirkel med det där. Jag blir på sämre humör av allt, vilket ju är det sista jag vill bli, för jag känner mig inte som mig själv när jag inte är glad, och det är bland det värsta med hela den här sjukdomsgrejen.
Och folk försöker ju ge en tips åså- typ med hur man kan göra för att det ska bli bättre- vilket man absolut inte ska bli sur/arg över att folk vill en väl, men när man har haft såhär i 4 år så har man haft tid att försöka med allt, alla drycker, vitaminer, varma kläder, allt bra man kan äta osv. Så när folk t.ex. säger "Du har väl långkalsonger på dig?" Eller "Du dricker väl C-vitamin och tranbärsjuice, för det är jättebra för urinvägsinfektion", jag försöker ju då svara på ett sånt artigt och snällt sätt som möjligt, men egentligen bubblar det i mig av frustration av att jag redan vet allt det där, och lite som att jag är redan "expert" på det. Men alltså jag vet ju att om man inte har som t.ex. min sjukdom själv så kan man inte sätta sig in i hur det är och inte heller fullt förstå, så att bli arg är ju helt fel, men det är bara svårt som sagt pga frustrationen.
Jag menar inte att klaga när jag skriver sånt här om min sjukdom, för jag vet att folk går igenom värre smärta åså, men det är bara skönt att få skriva om det.
Också tänker jag att tänk om det finns någon där ute med likande problem eller till och med samma sjukdom, då kanske dom blir hjälpta om dom ser det här, så jag försöker vara så osjälvisk som möjligt, för man måste ju vända allt jobbigt till det positiva. Det försöker i allafall jag göra så att man fortsätter vara positiv själv, för det är det enda sättet tror jag.
Östermalms torg, påväg till jobbet
Kommentarer
Trackback
