Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen

Idag var det en sån där smärto-dag. En sån där dag då jag har känt mig så fruktansvärt ensam med mina sjukdomsbesvär, då jag riktigt känner att ingen i min omgivning kan sätta sig in i hur det är att vara jag- med smärtorna.
Det hade varit en sak om jag hade kunnat slagit på och av själv, eller kunnat styrt smärtorna på något sätt med någon slags mirakel-medicin, men nu kan jag ju inte de. Jag har den där "ryggsäcken med stenar i" hela tiden på ryggen, och hur gärna jag än vill ställa ner den- för den är ju så tung, och de gör ju så ont av den, så kan jag inte. Av smärtorna så blir jag ju på sämre humör, liksom inte samma glada Ellinor, och ja visst, de finns säkert folk som har det värre, som har ondare och ändå är glada, och eftersom jag egentligen är en glad person och skulle vilja vara det jämt, men inte alltid orkar- skulle vilja ge ett pris eller nått till dom som är lugn och glad fastän dom har smärta som är som min eller högre. Ett stort jäkla diplom av guld skulle dom haft. ;P
Och ett stort problem för mig har länge varit att folk fungerar mycket så att "Syns det inte- finns det inte."
Mitt sitter ju helt å hållet på insidan, men det betyder ju absolut inte att de gör mindre ont såklart;P För något år sedan (de har återkommit då och då) så ville jag ha cancer. Det låter hur hemskt som helst, men de var så jag kände pga personer som tänkte just så- syns de inte, finns de inte, för cancer (de flesta former av de) syns av cellgifter osv. att man tappar hår, förändras utséendemässigt osv.
Så, så mycket har folk brutit ned mig pga av deras tankesätt om när/var/hur man är sjuk osv. Men ju mer tiden går dessto mer inser man ju att det är ju deras problem att dom inte kan se det/ lita på mig, och sålänge jag vet att jag är sjuk så är det ju lugnt för min del, eller hur man ska formulera de;P
Och sen när folk/familj/vänner frågar sig "men, varför är hon så sur idag för, "sluta va så arg", "vad är det för fel Ellinor"?, osv. så kan det ju uppstå missförstånd, för jag vill inte gå runt med en lapp i pannan dom dagar jag har extra ont där det står "Har speciellt ont idag, låt mig vara" typ;P Jag tänker ju att "Dom kommer ju ihåg att jag har en sjukdom så dom förstår varför ja är på dåligt humör idag", men oftast glömmer ju folk bort det eftersom jag inte är sur nå ofta alls, och eftersom de inte syns så förstår jag ju de, men jag skäms ofta över min sjukdom och vill inte säga det varenda gång jag visar sur-ansiktet, så när de blir så är det lite extra jobbigt.
-
Menmen, de är bara att fortsätta att kämpa på de;P Du kanske också har problem på ditt sätt, och kanske tillåme smärtor du med, fast på andra ställen i kroppen/ på kroppen osv. och vet hur det är på ett ungefär. För dig/oss gäller det att hitta något som man kan "fly" till ;) Jag har musiken jag flyr till när ingen kan/vill lyssna när jag har det jobbigt, och ibland så känner man ju att man vill inte ringa vännerna för iallafall jag- vill inte "vara i vägen" och vill inte vara gnällspiken om att sitta å säga hur ont jag har. Mina vänner får ju såklart ringa mig när dom vill och gnälla hur mycket dom vill hos mig;P Men ibland vill man ju inte känna sig som sgat i vägen själv.
Har du hästar som hobby, ja men "fly" till stallet då, eller målar du- måla, skriver du mycket (som jag nu;P)- skriv av dig. Vad som helst som funkar för dig :)
---

Nu blir det Sex & the city (favvo-serien) och nån natt-macka innan läggdags ;)
Puss & kram, - ta hand om dig!

My love