Om jag tappar fästet och trillar ner ska jag klättra upp igen

Jag är en väldigt, väldigt tacksam människa. Jag är alltid tacksam, och tackar jämt för att jag t.ex. har en stöttande familj, att jag har underbara vänner runt omkring mej, att jag får hålla på med musik/sjunga, att jag lever ett ganska bra och tryggt liv (t.ex. till skillnad från barn i u-länder och liknande) osv osv. Jag är även en människa som iallafall i 99 % tänker på andra, istlt för mig själv liksom. Jag tycker mycket mer om att ge än att få, både liksom kärlek och lycka och sånna saker som t.ex. materiella grejer.
Trots allt dehär, alltså trots att jag är en väldigt levnadsglad människa som ja, bara vill vara lycklig så att jag kan göra andra glada åså, så har jag en sån otur hela tiden (Y) Jag vet att det finns människor som kanske har det värre, just i t.ex. smärta och sådant, och jag brukar verkligen tänka på sånna människor när jag själv går igenom något jobbigt, men samtidigt så, liksom just när man går igenom något jätte-jättejobbigt själv, så tror jag inte att man kan jämföra sig med andra så, för när det är jobbigt så är det ju liksom lika jobbigt för alla (typ), alltså att det är ju alltid lika jobbigt innuti huvudet för en själv liksom. Om ni förstår vad jag menar ;P
Men liksom jag vet att lyckan kommer och går, och jag förstår verkligen att man behöver gå igenom saker här i livet för att lära sig saker och utvecklas i sig själv åså. Så jag ber inte om ett liv utan sånna här nedslag, men ibland så önskar jag bara att mitt var bara lite lite lättare. Att turen ibland kommer för att stanna (vilket den inte har gjort än) och att jag får vara lycklig en längre tid. Det har varit rätt så mycket nu med ja, sjukdomar, nedslag efter nedslag osv- osv- osv...
Detta är inget "tyck-synd-om-mig"-inlägg, alla ni som tycker att jag sitter här och klagar, men vet ni vad. Jag vet att jag har rätt och klaga ibland, precis som alla ni andra (inte för att detta kanske var just ett klago-inlägg som jag ser det iaf, men, ja) utan jag bara säger. Jag ville bara uttrycka mig om att jag tycker faktiskt att bra personer förtjänar bra saker, och med det så använder jag den där enda procenten som bryr sig om mej (av de andra 99 som jag alltså bryr mej om andra)- att jag tycker att jag är värd att få må bra någon gång. Nu tycker jag att det få vara nog. Punkt.

Puss ;)